Jag börjar bli lite less på den här extrema tröttheten som tynger ner mig hela tiden. Jag vill vara fylld av sprudlande energi och dansa gatorna fram i söta skor och med en vippig kjol. Drömde om just det i natt, men så vaknar man och kan inte röra sig för att hela kroppen är som en cementklump. Det är tur att jag kan jobba hemifrån med ex-jobbet, och bestämma arbetstiderna själv.  


Någon som uppskattar att jag är hemma är min älskade hund. Jag undrar vad jag hade gjort utan honom.

När man sitter i soffan med datorn i knät och ett gäng artiklar utspridda runt en, och allt känns en aning hopplöst, så kommer han lufsande och lägger sitt fina huvud på tangentbordet och vill gosa lite.

När man gråter, med eller utan anledning, buffar han försiktigt på en och viftar frenetiskt med svansen för att visa att allt är ok, matte behöver inte vara ledsen.

När man skrattar, högt och lyckligt, då kommer han rusande och vill vara med. 

Det är 35 kilo kärlek, klädd i svart tjock päls.

Det finns så många fina människor. För några år sen kände jag inte samma sak. Detta efter att ha stött på alldeles för många vilsna själar som på grund av sin osäkerhet var klädda i ett hårt skal och fällde hårda kommentarer.

Men under min tid i Göteborg har jag träffat en mängd fina människor. I fredags träffade jag några av dem för lite after work. Vi pratade i ett och skratten avlöste varandra. Det är väldigt befriande att få skratta med sina vänner efter en hård arbetsvecka. Men så hände något, efter några glas vin var det precis som att någon slog mig med ett basebollträ i huvudet. Jag borde veta att jag inte ska dricka alkohol i kombination med min medicin, men lite vin kan ju inte vara så farligt... Oj så fel man kan ha. Sakta promenerade vi genom natten när den extrema tröttheten kom. Jag var tvungen att ställa ifrån mig cykeln för att vila på en fuktig gräsmatta en stund. Jag föll ihop som en säck potatis. Jag ville så gärna sova. Bara domna bort. Men tack vara världens bästa vän så fick jag inte göra det. Han fanns vid min sida. Pratade, höll om, skällde ut mig när det behövdes och bara fanns där.

Jag kan inte beskriva den kärlek jag hyser för mina närmaste vänner. De är helt underbara och jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Jag har bestämt mig för att visa min uppskattning för dem lite tydligare, lite oftare. Jag tror och hoppas att de förstår att de är viktiga, men de kanske inte vet hur viktiga de är. Detta måste jag ändra på. Man ska visa människor vad man känner och tycker, men man kanske inte alltid behöver göra det med ord. Som bekant så kan en handling säga mer en tusen ord. Ge en uppskattande kram, bjud på middag, fråga om råd, gå en promenad tillsammans. Det finns så många sätt att visa att en människa är viktig för en.

Glöm aldrig dina medmänniskor. Utan dem är du ingenting

Denna torsdagen har varit annorlunda. Vaknade med spränghuvudvärk. Tog ut hunden och gick sedan och la mig igen. När det var dags att åka till skolan gick det plötsligt inte att låsa dörren. Eftersom jag helst inte vill lämna olåst en hel dag så försökte jag hitta fastighetsskötaren. Det var lättare sagt en gjort. I väntan på att han skulle ha tid att hjälpa mig satt jag på balkongen och läste ett gäng artiklar till skolarbetet. Nu har jag bränt mig, men jag har iaf ett fungerande lås igen. Var ute på en långpromenad med hunden och svängde förbi H&M 2 minuter innan de stängde. Hann med att prova och köpa en bikini på den tiden. Nu blir det fruktsallad och häng i soffan