With every heartbeat
Mest gillar jag nog när jag kör ensam genom mörkret. Det är rofyllt.
Gatlyktornas sken sprider ett behagligt gulaktigt ljus och man är nästan ensam på vägen.
Bara taxibilar delar vägbanan med mig
och kör runt på berusade människor som ska från en fest till en annan.
Jag brukar lyssna på musik och filosofera en hel del när jag kör bil.
När jag nu körde hem från en trevlig middag hos en av mina närmaste vänner
fortsatte mina tankar på spåret vi redan inlett under kvällen...
Nämligen att vi båda kom fram till att det skulle vara väldigt skönt
om man inte var en sån tänkande varelse.
Självklart tänker alla, men det kan vara mer eller mindre.
Jag är nog en av dem som tänker mer, och tyvärr gör det mig ibland väldigt olycklig.
Jag tänker och jag analyserar och jag bryter ner verkligheten till små beståndsdelar
som ofta leder till en oro i bröstet och en ännu större förvirring.
Jag tänker väldigt mycket på hur andra människor har det,
både vänner och främmande människor i andra länder.
Jag tänker på människorna i Burma, och i Kina, och andra delar av världen,
människor som utsätts för våldsamheter och övergrepp.
Jag tänker på mina fina vänner och hur de jobbar för att uppnå sina drömmar.
Jag tänker på vad saker som sägs egentligen betyder,
om det finns en djupare mening med orden.
Jag tänker på vad saker som inte sägs egentligen betyder,
om det finns en djupare mening i tystnaden.
Jag tänker på min syster och hur mycket jag saknar henne,
och jag tänker på resten av min familj och hur fin och välfungerande den faktiskt är.
Jag tänker på människor som har förlorat sin familj, sina syskon, sina vänner
och inser att jag är väldigt lyckligt lottad.
Men jag tänker också att allt detta tänkande upptar så mycket tid
och så mycket energi att det faktiskt inte känns värt det.
Ibland skulle jag vilja vara en mindre tänkande varelse,
som nöjer sig med att bara leva och inte bryta sönder verkligheten.
Som istället för att tänka blir en del av verkligheten
som kan hjälpa människor i nöd
och som kan vara en del av andra människor framgång
I´m gonna keep catching that butterfly
Lite mer än 3 timmar hade vi spenderat i bilen.
Timmarna fylldes med skratt, ordlekar, sovande
och en mängd "mamma, hur långt är det kvar?"
Denna fråga besvarade alltid med ett antal björnes magasin
(det fantastiska barnprogrammet)
då det var det enda riktiga begreppet om tid jag och min syster hade vid tidpunkten.
Snart körde pappa fram mot korsningen där det av någon anledning alltid var rött ljus.
Det spelade ingen roll om jag sovit som en björn två minuter innan vi nådde korsningen,
vilket nästan alltid var fallet,
jag vaknade alltid där.
Genom sömnen kände jag hur bilen saktade in och med trötta ögon
kikade jag ut genom fönstret och insåg att vi snart var framme.
Liseberg tornade upp sig med det stora parisehjulet,
och sedan kom affären med den gigantiska soffan på taket
som jag och min syster var så fashinerade av.
Snart passerade vi travbanan
och inom några minuter svängde vi upp garageuppfarten.
Jag började samla ihop alla mina små tillhörigheter,
kudden, gosedjuret, jackan, godispåsen...
Med allt i famnen rusade jag mot ytterdörren och där stod hon,
min älskade mormor.
Så varm och mjuk och rynkig.
Alltid med ett leende på läpparna och mintpastiller i handväskan.
Och så hunden, honom får man inte glömma.
Den finaste labradoren av dem alla,
som viftade på svansen så att hela kroppen gick i vågor.
Snart hade hela familjen ramlat in genom dörren
och vi samlades runt det runda bordet i köket.
Mormor hade redan dukat och där fanns
ost och kex, färska räkor, vindruvor, skagenröra
och andra godsaker jag älskar.
Jag och min syster kröp upp på varsin stol.
Det var en speciell stund.
Mamma och pappa slappnade av efter den hårda arbetsveckan,
mormor var så lycklig över besöket,
hunden kom med 2 par blöta strumpor i munnen
och jag visste att vi hade en hel helg framför oss.
Sakta kom sömnen i ögonen tillbaka och jag var tvungen att gå och lägga mig.
Mormor bäddade på en madrass i hennes sovrum
som luktade vår och nytvättade kläder.
Under tiden jag borstade mina små mjölktänder gick hunden och la sig på min madrass.
Jag kröp ner bredvid honom och kände värmen från hans stora mjuka kropp.
Långsamt gled jag in i drömmarnas värld.
Totalt trygg.
Idag fyller min älskade mormor år
Hon är en otroligt härlig och inspirerande människa
och jag önskar verkligen att jag får åldras så fint som hon
pigg och glad och alltid i farten
You don´t have to believe me, I love you all the same
Först ex-jobb i en massa timmar
och för en gång skull så kändes det ganska bra.
Sen upp på cykeln och ut till Saltholmen för sol och bad med fina K och J.
Mycket prat om väldigt seriösa saker.
Om hur jobbiga killar kan vara. K fick försöka försvara det manliga släktet. :)
Och om hur jobbiga tjejer kan vara. Då var det min och J:s tur att försvara det kvinnliga könet.
Vi kom fram till att kärleksrelationer är svåra helt enkelt
och att tjejer och killar kommunicerar på olika sätt
och att man måste våga bråka lite
och att man måste våga visa sina känslor
och att det är väldigt härligt att sommaren är här på riktigt.
I can´t even recognize myself
och sedan kanske ge sig på målandet igen.
Jag förstår inte var min motivation och inspiration tagit vägen.
Vi snackade stormar på havet och det resulterade i tre vågor
som en 10-åring lika gärna kunnat teckna.
Vad är det som händer med mig?
Har jag tappat den kreativa glöden?
Destroy all that is keeping you down
En fredag som började med en riktigt jobbig huvudvärk
slutade med after work med arbetskamraterna,
som förövrigt försökte supa mig under bordet men misslyckades brutalt.
Lördagen var fylld med roligheter.
Presentletande med finaste K,
sen slöt några fler upp för lite rosé i solen.
Efter detta hem och fixa sig innan folket droppade in för förfest,
innehållande presentinslagning och tävlingsplanerande.
Ttillslut tog vi taxi till festen som var hysteriskt rolig.
Underbara människor och grym musik resulterade i dansande natten lång.
Sen hamnade jag i fosterställning på en parkeringsplats
och stog inte ut med mig själv,
men det behöver vi inte ta upp nu.
Somnade kl 8 på morgonen och gick upp 10 igen.
Kan verkligen inte sova utan medicinen.
Dagen har fyllts av lite studerande
och sen en cykeltur in till stan för häng i parken med fina K.
Nu blir det promenad med min fyrbente vän
Alone but not lonely
hur många tjejer gör en sådan stor grej av att de bara umgås med killar
och att det på något sätt skulle vara bättre än att umgås med tjejer.
Jag känner igen det här fenomenent
och egentligen är det ganska skrämmande
att vänskapen handlar om könet och inte personen.
Jag älskar min vänner,
för de är fantastiska på olika sätt,
inte för vad de har mellan benen.
Nu är det dock så att jag är en av dem som nästan bara umgås med killar.
Det är egentligen ingenting jag aktivt valt,
det är bara så att jag har träffat hur fina killar som helst.
Den här diskussionen får mig att fundera lite kring
varför jag faktiskt inte har så många tjejkompisar,
väldigt få till och med.
Det finns nog inget direkt svar på den frågan,
men en anledning är ju så klart att i de kretsar jag rör mig är majoriteten killar.
En annan anledning kan vara en inneboende rädsla för tjejgäng
som lever kvar i mig sedan högstadie och gymnasietiden.
På min skola (som på så många andra) fanns små och stora tjejgäng
som alla var väldigt tight sammansvetsade
(och ibland väldigt elaka och dömmande).
Jag kände inte riktigt att jag passade in då
största delen av min tid gick åt till att hata mig själv.
De andra tjejerna var så hippa och tuffa,
de sminkade sig och bar det senaste inom modet.
Jag shippade efter andan vid ytan
och funderade över hur jag skulle överleva morgondagen.
Det fanns ingen energi till att försöka ta mig in i tjejgängen,
och ofta kände man att det aldrig skulle vara värt mödan
då svarta blickar fällde en till marken.
Idag har jag ett par fina tjejkompisar, men vi umgås aldrig i grupp.
Undrar om det är någon form av djupt liggande val
som ska skydda mig från att eventuellt hamna i en jobbiga situation
där jag inte känner mig bekväm överhuvudtaget
och som slänger mig tillbaka till gymnasietiden.
Man kan analysera sönder allt, men det ska jag sluta med nu.
Jag kan ärligt talat säga att jag är lite avundssjuk
(jag hatar egentligen avundssjuka)
på alla flickor med sina stora gäng,
hur de har tjejmiddagar och är ute på krogen och dansar.
För även om tjejer och killar är väldigt lika på många plan,
så finns det skillnader också,
och en kille kan aldrig förstå hur det är att vara tjej,
och jag kan aldrig förstå hur det är att vara kille.
Vi är olika och ibland är det skönt att träffa människor av samma kön.
Jag skulle aldrig byta ut mina fina killkompisar,
men jag ska försöka övervinna min obefogade rädsla
och faktiskt umgås med fler tjejer.
I´m ready for the funeral
Vill egentligen inte säga mer än att det här är en fantastisk låt
Anything to make you smile
Men just ikväll orkar jag faktiskt inte tänka på det.
Just ikväll bojkottar jag framtiden.
Just ikväll lever jag för stunden.
Just ikväll, just nu...
...lyssnar jag på fantastiska Band of horses
...är jag hemskt glad att solen kom tillbaka
...funderar jag på vad en 30-åring kan tänkas vilja ha i födelsedagspresent
There´s so much world outside the door
Jag börjar bli lite less på den här extrema tröttheten som tynger ner mig hela tiden. Jag vill vara fylld av sprudlande energi och dansa gatorna fram i söta skor och med en vippig kjol. Drömde om just det i natt, men så vaknar man och kan inte röra sig för att hela kroppen är som en cementklump. Det är tur att jag kan jobba hemifrån med ex-jobbet, och bestämma arbetstiderna själv.
Någon som uppskattar att jag är hemma är min älskade hund. Jag undrar vad jag hade gjort utan honom.
När man sitter i soffan med datorn i knät och ett gäng artiklar utspridda runt en, och allt känns en aning hopplöst, så kommer han lufsande och lägger sitt fina huvud på tangentbordet och vill gosa lite.
När man gråter, med eller utan anledning, buffar han försiktigt på en och viftar frenetiskt med svansen för att visa att allt är ok, matte behöver inte vara ledsen.
När man skrattar, högt och lyckligt, då kommer han rusande och vill vara med.
Det är 35 kilo kärlek, klädd i svart tjock päls.
en liten parentes
Just give me faith, make me believe
Det finns så många fina människor. För några år sen kände jag inte samma sak. Detta efter att ha stött på alldeles för många vilsna själar som på grund av sin osäkerhet var klädda i ett hårt skal och fällde hårda kommentarer.
Men under min tid i Göteborg har jag träffat en mängd fina människor. I fredags träffade jag några av dem för lite after work. Vi pratade i ett och skratten avlöste varandra. Det är väldigt befriande att få skratta med sina vänner efter en hård arbetsvecka. Men så hände något, efter några glas vin var det precis som att någon slog mig med ett basebollträ i huvudet. Jag borde veta att jag inte ska dricka alkohol i kombination med min medicin, men lite vin kan ju inte vara så farligt... Oj så fel man kan ha. Sakta promenerade vi genom natten när den extrema tröttheten kom. Jag var tvungen att ställa ifrån mig cykeln för att vila på en fuktig gräsmatta en stund. Jag föll ihop som en säck potatis. Jag ville så gärna sova. Bara domna bort. Men tack vara världens bästa vän så fick jag inte göra det. Han fanns vid min sida. Pratade, höll om, skällde ut mig när det behövdes och bara fanns där.
Jag kan inte beskriva den kärlek jag hyser för mina närmaste vänner. De är helt underbara och jag vet inte vad jag hade gjort utan dem. Jag har bestämt mig för att visa min uppskattning för dem lite tydligare, lite oftare. Jag tror och hoppas att de förstår att de är viktiga, men de kanske inte vet hur viktiga de är. Detta måste jag ändra på. Man ska visa människor vad man känner och tycker, men man kanske inte alltid behöver göra det med ord. Som bekant så kan en handling säga mer en tusen ord. Ge en uppskattande kram, bjud på middag, fråga om råd, gå en promenad tillsammans. Det finns så många sätt att visa att en människa är viktig för en.
Glöm aldrig dina medmänniskor. Utan dem är du ingenting
I don't need you to, to fly
I'm just asking you to save me
What the hell am I doing here?
Vad är det för mening med det?
What about your soul? Is it cold?
Jag har väldigt ofta en surrande, fladdrande känsla i bröstet. Inte den där mysiga känslan av nyförälskelse med fjärillar i magen, utan en mycket mer påträngande och oroande känsla. Att gå ut genom dörren i detta läget och kliva in i skogen kan ganska ofta få den fladdrande känslan att avta. Ett par djupa andetag och man börjar sakta men säkert slappna av igen.
Mediciner i all ära, men ibland räcker det med lite vacker natur
Planet earth is blue and there´s nothing I can do
Det känns som om jag sprungit 2 mil och varenda cell vill att jag ska befinna mig i horisontellt läge. Så det har jag gjort större delen av dagen. Inte alls särskilt bra med tanke på hur mycket jag egentligen har att göra. Men vissa dagar är bara så här. Det gäller att ta sig igenom dem
It takes a night to make it dawn
Nu är snart den här helgen slut. Det känns både bra och dåligt. Det är inte direkt så att jag ser fram emot måndagen, men helger innebär ibland en sådan ångest att det kan vara skönt att komma tillbaka till vardagen igen. Den här helgen har varit fantastiskt bra och ganska dålig på samma gång. Dagarna har spenderats med vänner i parker och vid havet. Solen har värmt våra bara axlar och huden luktar så där härligt solvarm. Nätterna har inneburit ett obehagligt fladdrande i bröstet och tårar som blundats bort. Jag vet inte vad det är som händer, men jag känner mig så fasligt obekväm med mig själv. Känns som om kroppen är för liten, eller för stor kanske... Det skaver och kliar och är allmänt otrevligt. Jag försöker ignorera det och hoppas nu på en god natts sömn. Men först lite te.
If it wasn´t for the good souls life would not matter
Det är ingen vykortsutsikt jag har, men den är vacker på något underligt sätt. I alla fall så här på natten. En mörkblå himmel med en ensam stjärna över många sovande männisor.
Det luktar sommarnatt och nere på gräsmattan springer en vilsen räv i gatlyktans sken
I could never run away from you
Denna torsdagen har varit annorlunda. Vaknade med spränghuvudvärk. Tog ut hunden och gick sedan och la mig igen. När det var dags att åka till skolan gick det plötsligt inte att låsa dörren. Eftersom jag helst inte vill lämna olåst en hel dag så försökte jag hitta fastighetsskötaren. Det var lättare sagt en gjort. I väntan på att han skulle ha tid att hjälpa mig satt jag på balkongen och läste ett gäng artiklar till skolarbetet. Nu har jag bränt mig, men jag har iaf ett fungerande lås igen. Var ute på en långpromenad med hunden och svängde förbi H&M 2 minuter innan de stängde. Hann med att prova och köpa en bikini på den tiden. Nu blir det fruktsallad och häng i soffan
When the sun goes down
Jag sitter i soffan och tittar på när solen går ner bakom huskropparna och himlen skiftar i rosa i horisonten. Förorten kan vara ganska fin ibland
But I'd rather have done it with you
Nyss hemkommen från skolan landar jag i soffan med en kopp te och försöker få tankarna att slå sig till ro.
Godnatt!
Goddamn right it's a beautiful day
Det är sommar och sol. Jag sitter på balkongen och målar tånaglarna. Hunden ligger och funderar här bredvid och ur högtalarna strömmar musik. För stunden känns livet ganska härligt. Jag undrar om det är en känsla som kommer hålla i sig, eller om det är något slags svar på min envishet att förtränga framtiden för ögonblicket. Det lär väl visa sig när det inte går att blunda för framtiden längre
And let the sun wrap its arms around me
And bathe my skin in water cool and cleansing
And feel, feel what its like to be new
Nu måste jag snart cykla till skolan för att fixa lite viktiga grejer jag har glömt göra.
